Den 26e augusti lämnade jag Sverige. Förväntansfull över vad de närmsta månaderna kommer att ge mig. Nervös över hur allt skulle fungera med skola, lägenhet, kompisar och kulturkrockar. Glad över att jag tog mod till mig och utmanar mig själv med denna erfarenhet och nya upplevelser. Det har gått cirka sex veckor sedan dess. Sex veckor av mitt livs hittills största äventyr har passerat och jag har fortfarande svårt att förstå att detta är mitt nya liv. Jag bär känslan av att jag är på semester. En lång semester. Som inte har tagit slut än. Okej då, kanske med lite modifikation. Skolan har de senaste dagarna dragit igång på riktigt och jag skulle vilja påstå att smekmånaden och semestern är över.
De första fyra veckorna handlade väldigt mycket om att bearbeta alla nya intryck, bo in sig i lägenheten och bli kompis med alla underbara utbytesstudenter. Det har också varit mycket papperarbete med visumhandlingar, papper som liu vill ha och anmälan till alla kurser. Kurser som har krockat och pussel för att få ihop ett bra schema som fungerar för en resesugen utbytesstudent. Jag har lärt mig att byråkrati inte är enkelt, speciellt inte den malaysiska. Den tar tid och är väldigt ineffektiv. Otydliga instruktioner, regler som ändras lite som landet själv behagar och dubbla budskap. Jag har tvingat mig själv att ta djupa andetag både en, två och tre gånger. Det är frustrerande att veta att allt skulle kunna utföras snabbare och effektivare än vad det gör. Jag kan inte ändra ett helt lands byråkrati och sätt att utföra saker på. Därför gäller det bara att andas, vänta och hoppas på det bästa.
De senaste två veckorna har skolarbetet tagit mer fokus och jag har betat av fyra presentationer och en inlämning. Jag har dessutom varit till en annan del av paradiset - Perhentian Islands. Att snorkla bland sköldpaddor, hajar och massa fantastiskt fina fiskar var en otrolig upplevelse och något som jag verkligen skulle vilja göra igen. Att det fanns små maneter försökte jag att ignorera och det gick hyfsat bra. De stora ska man passa sig för, men de små gör inget och känns knappt.
De senaste två veckorna har skolarbetet tagit mer fokus och jag har betat av fyra presentationer och en inlämning. Jag har dessutom varit till en annan del av paradiset - Perhentian Islands. Att snorkla bland sköldpaddor, hajar och massa fantastiskt fina fiskar var en otrolig upplevelse och något som jag verkligen skulle vilja göra igen. Att det fanns små maneter försökte jag att ignorera och det gick hyfsat bra. De stora ska man passa sig för, men de små gör inget och känns knappt.
Det har inte varit något problem med att hitta nya kompisar, utan det finns alltid någon som vill hänga vid poolen, upptäcka Penang, äta middag, shoppa och så vidare. Det är ett riktigt härligt gäng som bor i samma lägenhetskomplex som mig och vi kommer alla bra överens med varandra. Många nationer är representerade, mest europeér, och det gör att jag har tagit del av många andra kulturer. Skillnaderna är inte jättestora mellan oss europeér jämfört med lokalinvånarna här i Malaysia, men det finns skillnader och allas erfarenheter och berättelser är intressanta att ta del av. Exempelvis behöver fransoserna inte göra korrekta källhänvisningar, utan skippar referenslistan i slutet av en uppsats/inlämning. I Sverige skulle jag inte ens bli godkänd om en uppgift saknade korrekt källhänvisning oavsett referenslista eller inte.
Språket har inte varit ett lika stort hinder som jag trodde att det skulle vara. Det svåra är inte att förstå eller tala, utan det knepiga är att uttrycka sig på ett sätt som inte skapar missförstånd under diskussioner eller förklaringar. Genom att jag i svenskan kan flera synonymer till ord och vet att vissa ord passar bättre i vissa situationer kan jag hela tiden uttrycka mig på ett sätt som undviker missförstånd. Här är alla utbytesstudenter likvärdiga i språkkunskaperna och alla har ibland problem att hitta de rätta orden. Oftast hjälper vi varandra att komma på ord som saknas, men ibland är det ingen som riktigt vet och då tar vi till ett annat knep. Nämligen att säga det modersmålet. Nio av tio gånger fungerar det (svenska versus tyska eller finska, då majoriteten är tyskar eller finnar) och problemet blir löst utan missförstånd.
Jag har under dessa veckor upptäckt många positiva sidor hos mig själv; mitt tålamod är bättre; kontrollbehovet inte lika starkt för det mesta löser sig ändå, jag använder positivt tänkande mer än jag trodde och jag har inte längtat hem under dessa veckor (bara saknat men det är inte samma sak). Tålamodet har övats upp av all byråkrati, kontrollbehovet dämpats av mottot att allt sker av en mening och det mesta löser sig ändå. Positivt tänkande har bland annat visat sig när det varit isande kallt i klassrummet eller tvärtom när svetten droppat från pannan påväg till skolan och den starka hemlängtan jag var övertygad om att den snabbt skulle infinna sig har inte dykt upp. Jag är nog för upptagen och tack vare IT samt sociala medier kan jag hålla kontakten med familj och vänner på ett bra sätt.
De nästkommande sex veckorna hoppas jag blir lika roliga, äventyrliga och fantastiska som de första sex veckorna. Jag hoppas att mina erfarenheter, kulturella kunskaper och min egen självkännedom ökar. Dessutom hoppas jag att jag kommer fortsätta att utmana mig själv och utvidga mina gränser. För detta stora äventyr ska (och kommer med all sannorlikhet) bli ett minne för livet!
1 kommentarer
Monica Sundin
07 Oct 2014 14:25
Å va härligt att höra att du har det så bra!!Lycka till med allt roligt du har framför dig!Saknar dig!!Va rädd om dig och njut av solen,här är det allt annat än varmt å skönt nu!Kraaaam
Kommentera